Idag räknade jag efter... det är bara 12 veckor kvar till tjejmilen! Ångest och panik uppkom direkt. Jag har levt i någon slags förnekelse och tänkt att det är långt kvar, ingen fara på taket, jag har massor av tid till träning. Nåja, lite ångest är aldrig fel. Jag tog fram mitt 1-mil-mirakelschema som jag följde första gången jag skulle lära mig jogga, fast jag hoppade in på vecka 4 istället för att börja från början. Att bara jogga någon minut kändes så futtigt liksom... fast jag kanske borde ha börjat där egentligen. Vi får se om några dagar hur det känns!
Igår tog vi en tur till Örebro för att titta på sambons systers examensceremoni. Efter ceremonin bjöds det på rysk bubbeldricka och smörgåstårta hemma hos sambons föräldrar. Första alkoholen jag druckit på mer än ett år! Dessutom var det ju så bra att sambon skulle köra bil så jag fick hans glas också, men sen fick det vara nog. Bäst att börja lite lugnt... fast lite cointreau slank ner till kaffet och efterrätten förstås.

Lillskrutten sov nästan ingenting på hela dagen, men det gick rätt bra ändå. Det verkar som att han håller på att lägga om sina sovrutiner, han har redan rationaliserat bort 45 minuter från ett långpass på förmiddagen och nu verkar han ha tagit bort de resterande 45 minuterna från samma pass. Vi får väl se vad som blir kvar i slutändan.